..med regntunga skyar och ett grått dis lägger sig som ett tungt täcke över mig. Min kära kollega och bundsförvant är sjuk och jag finner mig stå själv med två klasser. Jag hamnar i konflikt med några elever och säger fula saker inför en klass, inget jag är speciellt stolt över, då jag får ta obefogad kritik. Vilken annan dag som helst skulle det hela bara rinna av mig men just idag blir jag riktigt ledsen, benen känns blytunga och all kraft och energi är plötsligt som bortblåst.
Packar ihop mina pinaler tidigt och är tacksam att jag denna dag, för ovanlighetens skull, valt att inte åka kommunalt. I bilen hem funderar jag över mitt liv och känner mig med ens otroligt liten och ensam. Ibland känns det som jag ger och ger av mig själv i många olika sammanhang utan att få tillräckligt tillbaka för att hålla vågen i balans. Önskar att någon kunde se förbi den starka integriteten, se att det finns en liten person där innanför som också bär på hemliga drömmar, funderingar och behöver bli omhändertagen. Förväntar mig inga underverk utan små samtal om livet och enkla gester i vardagen tillsammans med någon. Tänker på ”stora grabben”, på det som skulle ha kunnat vara och det känns sorgligt. Inser, fast jag samtidigt är rädd, att det är jag och ingen annan som måste återställa balansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar