Följande konversation ägde igår rum mellan 6-åringen och hans mamma. När han och syrran blev ensamma i köket smög han upp bredvid henne och sa:
- Du är min älskling och det bästa jag har. Mamma, jag måste prata allvar med dig. Möt mig vid tältet.
- Jag håller på och sopar eftersom mosters kollega är på väg hit så jag kommer snart.
- Nej, ta på dig stövlarna och kom NU.
Någon minut senare utspelade sig fortsättningen vid tältet.
- Kom in här, försökte 6-åringen.
- Nej, jag kan sitta på huk här utanför. Vad vill du?
Ur fickan drog grabben fram silverhalsbandet som han givit sin mamma i present dagen innan.
- Mamma, vad är det här? Det här låg på byrån där inne i stugan. Förstår du inte att vem som helst kan komma och ta det? Du är min älskling men måste förstå att det här halsbandet kostade mycket pengar och om du inte är mer rädd om det så tar jag tillbaka det.
Rejält uppläxad blev hon syrran och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Till saken hör att det knappast finns en levande själ på flera kilometers avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar