Jag hade en gång för många år sedan en riktig svacka. För att göra en lång historia kort var det ett uppbrott som utlöste massor som legat på lager. I ganska många månader gick jag omkring som en vandrande vålnad, utförde mekaniskt vardagens alla måsten och skrattade då jag förväntades göra det.
Så en dag i slutet av sommaren kände jag att skrattet bara bubblade upp ur mig, det var på riktigt. Allt vemod var som på en sekund bortblåst och jag skrattade och flamsade den eftermiddagen så tårarna sprutade. Det ögonblicket, den otroligt befriande känslan är något av det häftigaste jag upplevt.
2 kommentarer:
Åh vad underbart när det vänder!! Fint beskrivet, ärligt! Kram!
Bredvikssommar: Plötsligt händer det...Man tror aldrig att det ska kännas bra igen, hoppas slippa hamna där igen.
Skicka en kommentar