...

Jag sitter och ser ut över sundet, mina feberdrömmar har stillat sig och jag har börjat vakna till liv. Ibland är det som om sjukdom kan öppna sinnen, du vaknar upp efter att ha drivit ut allt det onda ur kroppen och kan plötsligt tänka klart.

Nedanför mig i det gråa kalla vintervattnet simmar ett svanpar, jag har sett dem under några dagar nu och fascineras av deras grace och samklang. Kanske är det samma par som jag betraktat och beundrat under flera år. De är tillbaka, efter en resa till eller ifrån.

Jag kan inte låta bli att tänka på svanarnas liv. Det sägs att svanar, när det väl funnit varandra, lever tillsammans ett helt liv. Vilken underbar tanke att de stiliga få simma omkring i vackra vattendrag i solskenet ihärdigt betraktade och beundrade av alla som ser dem.

Sedan tänker jag att även ett lyckligt svanpar inte alltid kanske kan ha det så lätt, väder, vind, faror och oro för barnen måste prägla även deras tillvaro. Men på något sätt verkar de överleva, dyker till allas lättnad upp på samma plats igen år efter år.

Så vad gör då svanarna när det krisar, förstärker det samklangen, dyker de tillsammans djupare ner i vattendraget efter mat, hjälper och skyddar de den som för tillfället är mest fysiskt- eller känslomässigt svag eller simmar de vidare och letar efter en stiligare svan?

Önskar jag kunde finna svaren hos dessa åtråvärda  och mäktiga djur. Just idag, och på väg in i framtiden vill jag verkligen vara en svan eller åtminstone som det känns just nu ikläda mig en svanhamn!